Finnskogarna i Värmland
Vägen till riksdagen började alltså långt inne i Värmlandsskogarna, så långt inne i skogen och borta från Sverige att man kunde se Norge från köksfönstret. Mor var norsk och far var svensk. Jag kom alltså från ett blandäktenskap, men det fick jag lära mig först långt senare, när jag kom till Balkan där den etniska bakgrunden var livsviktig. Fast när man orkade skämta sade man, ah, jag förstår, ett blandäktenskap, din far var man och din mor var kvinna och så var det. Jag sade att min far var svensk, men han hade som så många värmlänningar några rötter i Rautalampi i Savolax, flera hundra år tillbaka i tiden. Med hjälp av det lilla finska kurshäftet ”Med radion på stadion”, som gavs ut till Helsingforsolympiaden 1952, lärde jag mig alltså de första finska orden, att räkna och så.

Språk och juridik - Uppsala och Helsingfors
Hemma talade vi en märklig gränsdialekt som idag knappast talas av någon, och svenska fick jag lära mig när jag började skolan och skulle skriva det språket. I familjen taldes den svenska gränsdialekten och den norska gränsdialekten, man bytte aldrig språk, vilket sedermera – när vissa av oss valt att tala svenska och vissa norska – resulterat i att syskon inom samma familj talar olika språk. Det här är antagligen allt anledningen till att jag varit och är så intresserad av språk, inklusive finska. Nu skall jag besvara frågan som ni inte ännu ställt, men som ni undrar över – kan hon finska? Ja, ibland verkar det nästan som om det är den viktigaste frågan i det här valet. Ja, jag har läst finska vid universiteten i Uppsala och Helsingfors. Dessutom läste jag finska vid sommaruniversiteten i Tammerfors och Villmanstrand. Det var få utlänningar som läste finska och därför skulle dessa ovanliga studenter bjudas på det allra bästa. Så kom jag att i Väinö Linnas sällskap se Hella Wuolijokis ”Niskavuoren emäntä” i Tammerfors en midsommarafton. Få finnar är förunnat att få umgås med Linna.

Som flickor gjorde på den tiden (1960-talet) gick jag humanistisk linje på gymnasiet, och det innebar sex år franska och tre år spanska med siktet inställt på att fortsätta med språk. Men i elfte timmen ändrade jag mig och det fick bli juridik där svenskan är av stor betydelse. Eftersom språkintresset fanns kvar så avslutades juridikstudierna med franska. I Uppsala hade jag träffat min blivande man som var och är ålänning. Han läste juridik, men eftersom hans far dog 45 år gammal så blev det bara en jur. kand.-titel, och heller ingen yrkesverksamhet inom den branschen, utan det blev en bokhandlare av honom istället.

Kom, kom skall vi bo på Åland
När jag var klar med studierna i Uppsala begav jag mig alltså till Helsingfors och skulle läsa in en finsk jur. kand. När jag under första juluppehållet fick jobb på Åland med min svenska examen, så flyttade jag istället till Åland. Det innebar att jag var den första som kom till Åland och fick arbete med en svensk examen. Jag kom därför att få gå i bräschen för en hel del olika saker, men i vissa avseenden accepterades man inte. Jag var t.ex. inte välkommen i facket med min svenska examen. Det kändes konstigt, eftersom jag i Sverige även under studietiden tillhört SACOs studerandesektion. Det har sedan också lett till att jag aldrig någonsin kommit att tillhöra någon facklig organisation, så långt ifrån vad jag tänkte mig under min studietid. Som tur är har jag ändå fått visa vad jag kan.

Den 15 januari 1979 började jag som extra lagberedningssekreterare vid Ålands landskapsstyrelse. Chefen hette Christer Jansson och ett nytt lantråd hade bara hunnit inneha sitt ämbete i två veckor, Folke Woivalin. Det var den allra bästa skola man kunde gå i om man skulle få en grundlig utbildning i självstyrelsesystemet. Jag plöjde igenom alla förarbeten till självstyrelselagen den första veckan. Under den här tiden arbetades det med en stor revision av självstyrelselagen, som kom att leda fram till den nuvarande lagen. Den var föremål för många långa diskussioner och kritik från ålänningar i både Helsingfors och Stockholm. Det tillsattes parlamentariska kommittéer och blandade kommittéer och allt fick man chansen att följa på mycket nära håll, helt ovärderliga lärospån. Att arbeta på lagberedningen under denna tid gav en grundkunskap och insikt i självstyrelselagens innersta väsen, och det bär jag med mig.

Nordiska kontakter
När Gunnar Jansson år 1983 gick den väg som jag nu gåt, från en tjänst som kanslichef till riksdagen, så drogs jag in i en vikariecirkel som blev omtalad. Jag hamnade i landstinget som det hette på den tiden och kom att ägna mig åt de nordiska frågorna. Det här var en ytterst intressant tid därför att Åland kom att delta i det nordiska samarbetet på helt nya villkor än tidigare och jag fick vara med att bygga upp det. Som ett resultat av Petrikommitténs arbete ändrades Helsingforsavtalet så att Färöarna och Åland fick två medlemmar var i Nordiska rådet, och Grönland som nu hade fått självstyrelse kom med. Landskapsstyrelsens ledamöter kunde delta i ministerrådets möten och ministerrådets beslut var inte bindande om autonomierna inte anslutit sig till besluten. Helt unikt i ett internationellt sammanhang och först nu drygt 20 år senare har de självstyrande områdena återigen fått möjligheten att igen idka autonomiutveckling på detta område. Den skicklighet som dåtidens förhandlare besatt ledde till att de självstyrande områdena fick egna delegationer och egna delegationssekretariat, och jag kom att bli den första delegationssekreteraren.

Eftersom Nordiska rådet var ett av de få internationella samarbetsorgan Finland deltog i vid den här tiden – man var inte ens medlem av Europarådet – så satt eliten här. Det var under denna tid jag lärde känna finska politiker som Paavo Lipponen, Erkki Liikanen, Kaj Bärlund, Ilkka Suominen, Tytti Isohookana Asunmaa, Esko Aho, och många, många fler.

Färjfästen och dykdalber i finansutskottet
För att också ha en god och bredast möjlig kunskap om åländsk politik valde jag att vara sekreterare i finansutskottet där jag efterträdde Henrik Gustafsson som blivit landshövding, trots att jag på grund av den övriga arbetsbördan inte behövde åta mig ett s.k. arbetsdrygt utskott. Där avgjordes dåtidens tyngsta frågor, skärgårdsfrågorna, men även sjöfarten hörde hit. Där satt av tradition alla skärgårdspolitiker som Olof Jansson, Elmer Jansson, Rodmar Söderlund, Kalle Sundblom, och långt senare Sture Gustafsson. Jag lärde mig det mesta som var värt att veta om de dykdalber och färjfästen som fanns i skärgården. På det sättet kom jag att besöka skärgårdskommunerna många gånger, men trots att det var arbetsresor inser jag så här efteråt att de alltid förlades till den del av året då det var trevligt att komma ut, våren eller hösten, aldrig mitt i vintern, som nu när jag är på valturné i skärgården.

Sjöfarten
Sjöfartsfrågorna blev vi alla väl förtrogna med under den mandatperiod Roger Jansson var ordförande i finansutskottet och Siljastödet tillkom. Vi hörde alla som hade något med saken att göra och det blev ett svårslagbart rekord i hörande, men gav samtidigt en mycket god insikt i sjöfartsfrågor som jag många gånger senare haft stor nytta av.

Internationellt arbete
Under de år jag arbetade vid Ålands delegation i Nordiska rådet så kom jag att engageras i olika internationella projekt – troligen på grund av den gedigna bakgrund jag hade av självstyrelselagskunnande från tiden vid lagberedningen. Det handlade om seminarier och forskarmöten, samt internationellt samarbete. Jag företog min första resa i de här sammanhangen till Azorerna i mitten av 1980-talet till en konferens inom ramen för Europarådets arbete och min sista till Prince Edward Islands 1992. Det internationella arbetet har naturligtvis gett en insikt och bredd i kunnandet som jag annars säkerligen inte skulle ha fått.

Ålands fredsinstitut
Denna internationella erfarenhet var troligen orsaken till att jag fick förtroendet att göra den utredning som senare kom att resultera i upprättandet av ett fredsinstitut här på Åland. Det var olika viljor som skulle sammanjämkas och det hade funnits ett förslag i Nordiska rådet om att istället upprätta ett fredsmuseum. Jag bekantade mig med vad som fanns runt omkring i världen och kunde konstatera att freden är svår att visa. Det finns många ”Royal Imperial”-krigsmuseer, men inget ”Royal Imperial Peace Museum”. Nåväl, institutet kom till och jag fick förtroendet att bli ordförande för det första forskarrådet. Allt det här har gjort att jag alltid på något sätt känt att fredsinstitutet på något sätt i alla fall var lite min baby, utan att för den skull frånta de verkliga initiativtagarna äran, men kanske berodde det på att jag under rapportens färdigställande fick min första baby och blöjbyten och amning var en del av rapporten om upprättande av ett fredsinstitut.

Anslutningen till Europa
Till de arbeten jag också deltog i under den här tiden hörde den arbetsgrupp som skulle utreda hur Åland skulle ställa sig till att gå med i EEA, som senare blev EES, men när det var dags för EU var jag bortflugen. Vi kunde dock redan i det här skedet konstatera att en ö utan kommunikationer var kanske inte så lyckat. Man kunde ju inte sätta sig i bilen och köra runt, ta tunneln eller bron istället som man kan på andra platser. Det här var så att säga upptakten till skatteundantaget. Den förste ordföranden i arbetsgruppen hette Olof Erland och den andre Harry Jansson.

Förenta Nationerna
Min dotter hann födas under den här tiden och var hösten 1992, drygt två år när jag på en ö-konferens anordnad av bl.a. prof. Barry Bartman vid Charlottetowns University i Canada träffade en person som visserligen hade arbetat med öar vid UNCTAD i Genève och kunde allt om Tuvalu och andra små östater, men som nu var på ”mission” i forna Jugoslavien. Det här var alltså i krigets inledningsskede och området var fortfarande relativt riskfyllt. Det tog mig till en liten bit in på 1993 att verkligen fylla i en ”P 11 form” som FN:s ansökningsformulär heter och som jag ombetts att göra. Det gick två veckor och så kom ett telegram (ja, det fanns faktiskt sådana på den tiden) med en uppmaning att genast bege mig till krigets Balkan. Det var just folk med min bakgrund man behövde och genast. Nu skulle man försöka övertyga både den kroatiska majoriteten och den serbiska minoriteten att autonomi, modell Åland, skulle vara en bra lösning på problemen. Jag lyckades fördröja resan till den sista maj 1993 och lämnade då mina små barn hemma med sin far och all hans oro. Jag skulle ju ändå bara stanna i sex månader, men så blev det inte. Kriget, människorna, vanmakten, hopplösheten, barnen, alla osannolika människoöden grep mig och det för alltid. Jag stannade i tre och ett halvt år. Mina barn kom ner sedan jag fått lämna den krigszon jag först stationerats i och flyttats till högkvarteret i Zagreb.

Den som bad mig komma till Zagreb som sin ”special assistant” var chefen för Civil Affairs vid FN, Sergio Vieira de Mello, en brasilianare med en personlig utstrålning som få. Han omnämndes redan då som en blivande generalsekreterare för FN. Nu ville inte ödet så utan hans liv slutade den 19 augusti 2003 vid en bombattack mot FNs kontor i Bagdad. Det kändes som ett privilegium att ha blivit handplockad till hans kontor redan då 1994. Hans närmaste medarbetare måste tala både franska och engelska. Jag var tidigare inte särskilt van att byta mellan språken, men det fick jag lära mig nu. Alla de höga chefernas chaufförer var finnar så tack vare två Kari och en Harri fick jag möjlighet att dagligen tala finska i Zagreb.

Livet på Balkan
Barnen började i skolan i Zagreb och själv satsade jag mycket av min fritid på att lära mig det lokala språket vad det nu heter, en gång serbo-kroatiska, men nu? Vår högste chef hette Kofi Annan och det känns också som ett privilegium att ha fått arbeta för och möta honom när han senare kom att bli FN:s generalsekreterare. Sergio Vieira de Mello träffade jag sista gången på hans tjänsterum som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Palais Wilson i Genève. Vi stod ute på balkongen i det hus där Ålandsfrågan avgjordes 1921, med just den utsikt som avbildas på tavlan där japanen Nitobe pekar på kartan med Sverige, Åland och Finland. Några månader senare befann han sig under stenmassorna i Bagdad. Kofi Annan var på Gullranda i Nådendal och själv var jag på älgsafari i Östersund när telefonen började ringa och nyhetsbyrån AFP ville veta var generalsekreteraren fanns, han var ju i Finland, visste jag. Tiden stod stilla innan dödsbudet kom, jag hann tänka många tankar och särskilt tänkte jag på den telefonkonversation vi hade när jag låg på Ålands centralsjukhus i Mariehamn och skulle försöka komma tillbaka efter min svåra bilolycka och han ringde för att muntra upp mig: ”Elisabeth, you must drink some more milk”.

Men jag fick aldrig möjlighet att återgälda den omtanken. Först när jag flera år senare stod vid hans grav i Genève kunde jag ta till mig att han faktiskt var död, och det tog också ett helt år innan Kofi Annan kunde förmå sig till att utse hans efterträdare. Alla blir mycket större och bättre efter sin död, jag vet, men Sergio var karismatisk redan under sin livstid.

Vi knöt under den här tiden band vi aldrig upplöser, vi har upplevelser vi delar med ingen annan än just de som var med. Vi möts, vi skilj, vi talar med varandra, vi talar om varandra, en liten bit av nyhet här och en där. Han är i Kosovo, hon tillbaka i USA, han har fått jobb i Bryssel och han har kommit in i parlamentet, ja, så låter vår konversation, men aldrig glömmer vi; Gerard, Svjetlana, Anna Maria, Paolo, Branka, Milorad, Juha, Graham, Susann, Göran, Norbert, Ingeborg, Paavo, Charles, Judy, Julian, Zeid och Mr Min. Ja, så skulle jag kunna fortsätta. Vi löste aldrig någon konflikt, det blev ingen självstyrelseordning trots att stora resurser satsades. Där var Ahtisaari och Stoltenberg, Cyrus Vance och Bildt. Som en ambassadör från Balkan sade när att jag kom hem till Finland – som tur var lyckades du inte Elisabeth. Majoriteten ville inte ha autonomi, det var för mycket, medan minoriteten ville ha självständighet. Därför var det enklare att jaga ut alla ur deras hem och tvinga dem på flykt och bränna upp deras hem. Serbernas flykt ut ur Kroatien var vid den tiden krigets största exodus, men kom senare att överträffas av flykten från Kosovo. Autonomilösningar och autonomiutveckling är komplicerade saker.

Hjärtat blev kvar
Väl hemma igen sommaren 1996 kändes det självklart att ge plats i vårt hem åt en flyktingflicka som blev vår första au pair. Gordana var född av serbiska föräldrar i Zadar, en vacker stad vid kroatiska kusten. De kom att bli flyktingar i Knin, huvudstaden i den självständiga staten Kraijina i Kroatien, erkänd av ingen. Där lärde jag känna henne och hennes familj. När sedan militärangreppet ”Storm” drog fram år 1995 fick de fly ännu en gång och bygga upp en ny flyktingtillvaro, nu i Novi Sad i Serbien. Där bor de kvar och hennes pojkvän från Knin lyckades förra året sälja det hus i Knin som hans familj haft i flera hundra år. De har gett upp, det finns inget hopp att kunna återvända, men nu kan de bygga ett hus åt sig utanför Belgrad och rustar till bröllop för 350 personer den 14 april i år. Vad som än händer är vi på plats när Goga gifter sig.

Professorn i nordiska språk i Belgrad bad mig sedan ta en av sina studenter som au pair, och jag sade OK om hon är flykting från Kroatien, och så blev det. Dragana tillbringade också ett år hos oss.

Handikapptillvaron och vägen tillbaka
Väl tillbaka på Åland återvände jag till mitt gamla arbete vid Ålands delegation i Nordiska rådet, men detta hann jag bara ha i tre månader innan barnen, Gordana och jag var inblandad i en förskräcklig bilolycka, som så när kostat mig livet. Jag hade kört på slingriga bergsvägar utan snöröjning och vägunderhåll i krigets Jugoslavien utan att något hände, men när jag skulle hälsa på min gamla mamma i Värmland så hände detta. Jag förstod inte då att det skulle ta mig två och ett halvt år att komma tillbaka, och många operationer i Karlstad och Mariehamn, men de flesta i Berlin. Långa perioder av vanmakt, då jag var övertygad om att aldrig mer kunna gå, gav mig en värdefull insikt, som jag för alltid bär med mig. Jag hade orken, lusten, styrkan, engagemanget, men framförallt turen att komma tillbaka, om än på ett mycket kortare ben än tidigare. Jag trodde jag hade fått mycket livserfarenhet av kriget på Balkan, men jag insåg att det fanns mycket kvar. Jag tog mig ur handikapptillvaron och vet att uppskatta det. De som blir kvar för alltid har rätt att bli ihågkomna av oss som gått vidare.

Gick vidare
Ja, jag vet inte om jag gick vidare, eller om jag gick tillbaka. Hur som helst, jag återvände till landskapsstyrelsen som kanslichef under Roger Janssons tid som lantråd. Min företrädare Gunnar Jansson brukar säga att det finns bara två som utnämnts till kanslichef, han och jag. Den förste med titeln, Jan-Erik Lindfors, hade nämligen blivit kanslichef genom att han med stöd av lagen där tjänsten inrättades automatiskt överfördes till kanslichefstjänsten, och de som innehade kanslichefstjänsten under den tid han var i riksdagen var bara vikarier. Han var alltså den förste och jag kom att bli den sista.

Arbetet som kanslichef har varit helt fantastiskt. Dygnet borde haft minst 48, ja kanske 62 timmar. Man skulle vara byråchef, avdelningschef, förvaltningschef, chef, medmänniska och kurator. Man skulle handha kontakterna med Sverige, övriga Norden, Europa och övriga världen, särskilt öar och autonoma områden, men framförallt kontakterna till riket. Man skull finnas i huset alla dygnets tider om allt skulle hinnas med och man borde varit ännu mer i Helsingfors. Eftersom jag var så intresserad var jag beredd att använda min lediga tid och mina semestrar och eftersom Ålands självstyrelse är så intressant så var man runt om i världen beredd att betala mina resor för att medverka i olika minoritetssammanhang. Det tog mig både till Kina, Japan och Indien.

I samarbete med svenska Utrikesdepartementet tillkom en särskild kontaktgrupp för att lösa frågor som vi har gemensamt med Sverige. Det kunde handla om såväl utbildningsfrågor som personnummer eller elkablar. Vi löste inte alla frågor, men hade en koordinerande roll.

Kontakterna till riket
Ännu viktigare var och är naturligtvis kontakterna till riket. De hade på tjänstemannanivå tidigare nästan helt och hållet skett enbart mellan landskapsstyrelsen och justitieministeriet, och i viss mån finansministeriet. Genom EU-inträdet kom det att behövas kontakter till både utrikesministeriet, inrikesministeriet, statsrådets kansli etc. I regeringsförklaringen fanns en mening enligt vilken man ville utveckla Ålands självstyrelse. Med den som utgångspunkt blev dåvarande statssekreteraren Rauno Saari övertygad om att en löst sammansatt arbetsgrupp av tjänstemän från Åland och olika berörda ministerier skulle sammankomma och diskutera olika frågor som berörde Åland.

Detta ledde sedan till att statsminister Paavo Lipponen tog initiativ till en särskild aftonskola om åländska frågor. Vid ett av dessa möten fick tjänstemannagruppen ett omnämnande och blev på det sättet mer formell och vi kom att kalla oss ”aftonskolegruppen”. Nu är bedömningen från många hålla att gruppen spelat ut sin roll i sin nuvarande form och att det är dags att skapa en ny struktur för samarbetet med regeringen och regeringskansliet. Det initierades och inleddes under min tid som kanslichef och tanken var att man skulle ta modell efter det nordiska samarbetet, med en samarbetsminister. Det systemet har jag stor erfarenhet av eftersom jag arbetat som tjänsteman åt den åländske samarbetsministern i många år. Därför glädjer det mig mycket att finnas

På plats i Helsingfors
Det är jag under en eventuell uppbyggnad av nya strukturer för att efter bästa förmåga kunna dra mitt strå till stacken för att få bästa möjliga kontakter till riket och på så sätt kunna utveckla Ålands självstyrelse i samarbete med riksmyndigheterna.

******************************************************************************

Den åländska riksdagsledamoten företräder hela Åland och alla ålänningar i ärenden som sorterar under rikets behörighet.

Riksdagsledamotens roll är också att vara landskapets ”ambassadör” och dörröppnare med uppdraget att medverka till att kontakter knyts och goda relationer skapas mellan landskapets och rikets företrädare. Goda relationer till företrädare för landets regering och de olika ministerierna är den främsta vägen till framgång i alla frågor.

Den åländska riksdagsledamoten samarbetar nära med landskapsregeringen och arbetar också för att genomföra den utveckling av självstyrelsens kompetens och inflytande som lagtinget önskar.

Riksdagsledamotens viktigaste uppgift är att i riksdagsarbetet driva åländska ärenden. Åland har bara en folkvald representant i Finlands riksdag och därför skall insatserna koncentreras till detta arbete. Hit hör självfallet Självstyrelselagen, men även Ålands ställning i EU. Åland har en observatörsplats i riksdagens stora utskott för att kunna säkerställa bevakningen av EU ärenden. En central del av Ålands självstyrelse är demilitariseringen och neutraliseringen, som det enligt min åsikt är viktigt att även i fortsättningen slå vakt om, och tillse att den kan garanteras genom en civil beredskap i ärenden som det annars tillgrips militära lösningar på.

För att kunna fungera som en fullvärdig ledamot av Finlands riksdag anser jag det dock vara nödvändigt att så långt krafterna räcker till även delta i den del av riksdagsarbetet som kanske bara indirekt rör Åland. Hit hör internationella frågor där en förutsättning för deltagande är att den s.k. Ålandsnyttan uppfylls, nämligen att landskapet kan tillföra något samtidigt som det kan föra självstyrelsen framåt till nytta för ålänningarna.

Många av de frågor som behandlas i Finlands riksdag är sådana som för landkapets del behandlas av Ålands lagting och Ålands landskapsregering. Hit hör t.ex. skola, utbildning, kultur, vård och omsorg, sociala frågor, miljö m.m. Men det hjälper inte att säga att vi har egen lagstiftning i miljöfrågor när det är samma vatten och samma luft det handlar om, därför är det nödvändigt med samverkan i frågor där landskapet har behörighet, men är beroende av andra.

Ålands landskapsregering och Ålands lagting drar upp riktlinjerna för hur självstyrelsen skall utvecklas och behörigheten utökas. Riksdagsledmoten har en central roll i att skapa förståelse för självstyrelsen och dess utveckling i Helsingfors. Självstyrelselagen kan liknas vid ett avtal mellan två parter. Den går inte att ändra utan att de bådaär överens. Efter att ha arbetat med självstyrelsepolitiska frågor hela mitt yrkesliv vet jag hur viktigt det är att skapa förståelse i Helsingfors och förutsättningar för de ärenden som landskapsmyndigheterna vill genomföra.

En första grund läggs i det regeringsprogram som den nya regeringen utarbetar tillsammans med landskapsregeringen och den nyvalde riksdagsledamoten. Där bör klart utsägas att staten är beredd att gemensamt med landskapsmyndigheterna utveckla självstyrelsen. Det finns en bättre grund för detta arbeta än tidigare genom den gedigna utredning (Roslinrapporten) som Statsrådet framtog under år 2006 och som nu skall följas upp med konkreta åtgärder. (europeiskt självstyre i omvandling, Statsrådets kanslis publikationsserie 11/2006).

Som ett särskilt avsnitt i regeringsprogrammet skall sjöfarten lyftas fram på det sätt som föreslås av landskapsmyndigheterna. Det bör utarbetas en långsiktig strategi för sjöfarten som bygger på det faktum att sjöfarten ur miljösynpunkt är en framtidsnäring. Sjöfarten bör ha sådana konkurrensförutsättningar att den kan överleva och med sina förgreningar fortsättningsvis utgöra stommen i det åländska näringslivet i enlighet med vad som framgår av den utredning som arbetsmarknadens parter utarbetat (”3 +3 gruppen”, Helsingfors april 2006). Sjöfarten ger arbetsplatser som möjliggör för skärgårdskommuner både på Åland och i riket att överleva och som svårligen går att ersätta.

Näringslivet består inte bara av de stora aktörerna utan minst lika viktigt är de små näringsidkarnas arbete. Det åländska entreprenörskapet är välbekant och bör tillvaratas på allt sätt. Jag vill därför medverka till att underlätta deras arbete och skapa bättre förutsättningar för överlevnaden genom förenkling av onödigt krångliga regler på skatteområdet såväl som ifråga om språkbestämmelser.

Åland är enligt självstyrelselagen svenskspråkigt och den språklag som finns i riket gäller inte i landskapet, samtidigt är det uppenbart att det underlättar för Åland om Finland förblir tvåspråkigt och med en levande svenska. Det är därför viktigt att samverka med den svenskspråkiga befolkningen i riket. Enligt rikslagen skall under varje mandatperiod en särskild rapport avlämnas till Riksdagen, (statsrådets berättelse om tillämpningen om språklagstiftningen). Jag anser att det är viktigt att på ett aktivt sätt medverka i detta arbete och inte bara i utarbetandet av rapporten utan i allt arbete med att upprätthålla svenskan i riket .

Ålands landskapsregering har gjort en utredning över den nuvarande beskattningen och möjligheterna att utforma ett eget skattesystem (Skattegruppens slutrapport 2006, Åländsk utredningsserie 2006:4). På basen av denna utredning tillsatte landskapsregeringen en parlamentarisk arbetsgrupp med sikte på att komma fram till ett förslag om ett nytt beskattningssystem. Det torde bli en av de mest centrala arbetsuppgifterna för riksdagsledamoten att verka för att de förslag landskapsmyndigheterna kommer fram till kommer att kunna genomföras.

Statsbeskattningen hör till rikets behörighet, men berör ålänningarna lika mycket som andra medborgare. Det finns många frågor jag prioriterar högt i det här sammanhanget, frågor som det finns stor enighet ibland många partier och som det därför finns stora förutsättningar för att genomföra. Hit hör lika beskattning av pensionärer och löntagare. Detta gäller särskilt pensionärer med en pension om 13.000 – 30.000 €. För att nämna ett annat exempel på en skatt som är föremål för diskussion och som troligen kommer att försvinna kan nämnas arvsskatten, och även detta förslag ställer jag mig bakom.

Till de frågor som jag haft förmånen att arbeta med, och som även i framtiden kommer att ligga mig varmt om hjärtat, hör minoritetsfrågor, konfliktlösning, civil krishantering och mänskliga rättigheter.